Idag är det 9 år sen jag och min familj överlevde tsunamin i Khao Lak. Jag minns det som igår, allt vatten, panikslagna människor, ledsna människor som skriker efter sina barn, man eller fru. Byggnader, träd som rasar, människor som gråter. Ovisshet, rykten, vart ska hjälpen komma från och fram? Thailändarna hjälpte oss västerlänningar kopiöst, finns inget sätt man kan återgälda det. Jag försöker vara tacksam för allt vackert som jag har, försöker påminna mig varje dag att livet i sig är en gåva. Att njuta av de små sakerna.
Jag och min familj överlevde.